Onsdagstankar...

Idag har det varit en helt vanlig vardag. Efter lite eftertanke tror jag att det är precis såhär de flesta dagarna kommer att vara i 3 månader framöver nu när de flesta lämnar Stockholmstrakten. Dock hoppas jag på mycket besök av kära vänner och familj. Hittade en bild på mig när jag var en liten skånepåg. Här hjälpte jag far med att slipa. Vi höll på att bygga om hallen och trappan i vårt gamla hus. Tycker jag är ganska lik :) Inte undra på varför jag gillade att vara vaktmästare på campingen i Torekov.

Idag berättade tåg-Therese (ni vet tjejen jag mötte en gång på stationen i Båstad) att hon varit med om en bilolycka den 17 maj. Det är inte utan att man blir lite mörkrädd när sådant händer. Hon berättade att hon voltat 3 varv med bilen och sen känt besinlukt, knäppt upp bältet och tagit sig ut och samtidigt fått någon förlamning på nått öga. Usch, hemskt. Speciellt när det går så snabbt. På bara några sekunder kan mycket förändras.

Idag gick jag hem från radion vid halvtvå tiden. I eftermiddags har jag vilat och börjat packa lite inför Skåneresan. Ikväll har jag även tvättat en del. Har även styrt upp det sista med brorsan om mitt hem de kommande 2 veckorna. Det ska bli mysigt att bo i husvagn! Grilla, slappa, sola och bada.

2 dagar kvar av den 5 månader långa praktiken. Det känns underligt. Jag minns det som om det vore igår när vi kom upp till Södertälje den där mörka, kalla och snöiga Januarikvällen. Jag minns hur roligt jag tyckte det var att brorsan, morsan och farsan stannade över natten och jag minns hur ensamt det kändes den där söndagen när de åkte iväg. 5 månader. Nästan ett halvår. Galet. För att sammanfatta praktiken kan jag nog bara säga att det har varit som en lång berg och dalbana. Upp, ner, upp, ner. Det är mycket som har hänt. Det är många förändringar man har utsatts för i livet under praktiken och många roliga och tråkiga ögonblick.

När jag lämnade Båstad i vintras trodde jag att jag hade fått träffa alla typer av människor, men efter praktiktiden har jag insett att det finns ännu fler. Jag tror verkligen ingen annan person skulle vilja leva det vardagsliv jag levt stundtals här. Ibland undrar jag hur jag klarar av alla de ensamma stunderna både hemma och på praktiken. Att bo i en stad där man knappt vågar gå ut för att inte bli nerslagen. Det är inte utan att livet förändrades snabbt från det sociala liv man hade i Båstad till Bertil Enstörings liv i Södertälje. Tack alla härliga radiovänner från Stockholm som förgyllt alla helger och speciellt tack till Claes för tältsängen!

Dags att ta en dusch och gå och lägga sig.

Vi hörs imorgon bloggen. Kramis /Martin